Rallyinfo >Berättelser från
er > EN KARTLÄSARES FÖRSTA UPPLEVELSER
En
kartläsares första upplevelser
(på
gott och ont för rallyföraren....)
Efter
våldsamt mycket tjat, gick då Patrik med på
att jag skulle få åka med en sträcka, den i Stugun,
RS-cupen 2002. Han fick helt enkelt slut på argument, när
jag överbevisade honom med att man fick åka med på
engångslicens under just den tävlingen. Jag är
bra på att prata.. och jag snärjde in honom till ett
JA!!
Helgen
kom vansinnigt fort och när det var fredagen innan, insåg
jag hur j-kla värdelös jag var på det där med höger
och vänster. Allt precis ALLT är höger för mig,
mitt höger eller höger bara... (vilket gjorde sambon vansinnig
i Stockholm, när jag satt bakom honom och guidade.. - "Vilket
j-vla höger... ditt eller mitt?!" skrek han i hysteri i korsningarna!).
Och sen det där med att allt jag företar mig går åt
skogen!! Jag har en hel del på meritlistan; är bla Sveriges
första olycka när det gäller tandemhopp i fallskärm,
har fått en stukning mellan två ryggkotor i en galopp med
islandshäst (nått som läkarna inte hört talas om
förut), allt, precis allt jag företar mig, går åt
skogen... Det är en del av min charm.. (hm...).
Vilket gjorde mig otroligt nervös, när det nu gällde
Patriks rallyplacering.
Min sambo var förutseende nog och gjorde två handskar, med
H och V mycket tydligt inskrivet och med STORA pilar. Sen har jag ju
då även prestationsångest, så man kan ju ALDRIG
backa ur nått heller!!
Lördagen den 17/8 2002 kom och sambon och dotter följde glatt
med för att hejja på mamma ("MÅÅÅSTE
vi verkligen följa med", sa min då 8-åriga dotter..
hm).
Väl på plats fick jag då se hur man "checkar in"
inför tävlingen, skrev ut en tillfällig kartläsarlicens
och trodde jag skulle få en genomgång av Patrik i hur man
nu kartläser, (för gör man nått, ska man ju göra
det på riktigt), men han kom och sa att han måste fara tillbaka
till Hammarstrand (drygt 4 mil enkel väg), för han hade glömt
att ta på sig skor (tydligen fick man inte köra i tofflor).
Hittade ett glatt gäng, bestående av bröderna Gahlin
och de gav mig en snabbkurs i kartläsarkonsten (vilket resulterade
i att alla deras kartläsare fick liiiite problem med höger
och vänster).
Vi ställde oss vid starten innan det var dax och tittade hur de
gasade på. Jag fick syn på den jättestora stenen (nästan
ett berg) och frågade Patrik om han såg den.
- "Ja??" sa han förbryllat.
- "Bra" svarade jag "för det där är första
varningen!...."
Sen fick vi brått, det var dags att ställa upp för start
och vi skulle byta om. Jag tänkte spara tid (för att inte
ställa till det för Patrik) och började ta på mig
overallen med gympaskorna på. När jag drog på mig ena
overallsbenet så fastnade det och jag tippade handlöst mot
bilen; för skon fastnade givetvis!
- ”Vad gör du”, väste Patrik mellan tänderna,
”SKYNDA DIG!!!”
Jag bländade iväg ett charmigt leende (som säkert mer
liknade ett grin och stressade på mig det andra benet (fortfarande
med den första skon fast i overallen) och tippade då handlöst
rätt på honom, som fick stötta upp mig och nästan
skrek med skräck i både röst och blick.
- ”men vad F-N göööör du!?!”..
Jag log stelt och förklarade att jag bara tog på mig overallen.
- ”Du måste för helvette ta av dig skoooorna först”
tjöt han.
Jag insåg.. att det nu var minuter eller sekunder kvar till start
och j-kligt bråttom.
Så in i bilen med en hast, och med bägge skorna fortfarande
INNUTI overallen, på med bälte, hjälm och så i
kön till starten. Blev förvånad när Patrik VILLE
att jag skulle höras där i hörlurarna. Jag trodde att
han helst hade velat sluppit. Tvingade sen honom att (mot sin vilja)
gå igenom "kartboken" med mig (för det hade man
lärt mig). Han påstod att han kunde den redan, men jag sa
att det sket jag i, nu var det jag som bestämde!
Vid start lämnade jag duktigt kortet för att få in tiden
och skulle sen stänga rutan, men är man 1.63 och ersätter
en lång och ståtlig kartläsare, och stolarna är
fastsvetsade i golvet, så inte sjutton nådde jag fönstret
för att veva upp det! Jag såg då paniken i förarens
ögon så jag fick öppna dörren och ropa till starten:
- ”Ehh... kan du hjälpa mig att stänga mitt fönster,
tack” och la till ett fånigt flin.. igen.
Sen räknade de sakta ner (eller sakta och sakta, de räknade
i normalt sekundtempo hoppas jag, så det inte blev orättvist
på nå vis).
Då accellererade han, eller startade eller vad det nu heter och
for iväg från 0 till något på en himla omassa
sekunder och jag trodde jag skulle dööö...
Magsäcken stannade liksom kvar i starten och han accelererade på
asfalten i ett svindlande tempo och jag blev hemskt förvånad,
trodde inte att jag kunde bli som paralyserad! Satt där, döförskräckt
och funderade på hur jag skulle överleva resan utan att visa
att jag var SKRÄCKSLAGEN (har man prestationsångest
så kan man ju inte erkänna det!) och dessutom skrika
ut alla varningar?!?!
Men när han kom fram till den bautastora stenen (första varaningen,
som jag som tur var redan varnat för innan..) så sa det liksom
*pang* och magsäcken som stannat där i starten, kom flygande
tillbaka, som i ett bungyjump eller som ett gummiband helt enkelt.
Och då.. då blev det j-kligt roligt..
Det var sååå häftigt..! Jag var helt inne i kartboken
och såg inget runtomkring.
Tyvärr var jag ju fortfarande bara 1.63 lång.. och satt i
en stol för en lång och ståtlig kartläsare.. *suck*..
så.., jag såg ju inte var tredje varning, ungefär.
Jag hade vindrutetorkaren precis för ögonen och satt liksom
på golvet. Och så tyckte jag det lät lite trist att
skrika så där monotont och stelt hela tiden (som: -"vägbyte
höööger"), så när vi skulle in mellan
några höga grindar, ropade jag istället jättehurtingt:
- ”Åååh HÄÄÄÄR kommer grindarna..!”
och slog ut med händerna som nån fångig häpp-bimbo
eller som trollkonstnärens medhjälpare.
Och jag var helt inne i det (tyckte jag) tills Patrik sa, att vi var
i mål redan.
- "????!?!" satt jag frågande, och han sa att jag visst
MÅSTE lämna in boken till han på stolen och
att det inte var min bok..
Men han är snäll, Patrik, och när vi for till nästa
sträcka för att byta ut mig (kan det vara därför
han var sååå snäll, förresten..??), mot
den RIKTIGE kartläsaren, sa han:
- ”Det där gick ju bra det, men de där i andra kurvan
kan inte ha varit glada”
- ”Inte” frågade jag förvånat ”varför
då??"
- ”Men såg du inte bilen?” frågade han och höjde
ögonbrynen förvånat.
- ”Eeeh.. vicken bi????!l”
- ”Jamen den kvaddade som stod där i diket??”
- ”???????!!?”
- ”Men du såg väl Andrea (min dotter alltså) som
vinkade i målkurvan”
- ”Eeeh... nääää”
Då suckade han tungt. SÅ inne i själva kartläsningen
var jag och så lycklig att ingen olycka hänt. För skräcken
var ju att nått skulle gå snett för honom...
Min dotter kom glädjestrålande fram och kramade mig och var
så stolt, men lite ledsen för att hon inte fick åka
med till bytet..
- ”Men du hinner älskling”.. sa jag ”bilen finns
ju kvar”
.... trodde vi ja...
Vi väntade vid målet, väntade och väntade.. Tills
rapporten kom, om en totalkvaddad gul volvo.. som kullerbyttat framlänges
på ett ställe utan varning om skarp höger efter ett
backkrön. DÄR, kullerbyttade bilen runt ett varv via huven...
Då sprang jag i vild panik in och kollade tiderna, för på
nått j-kla vis MÅSTE det ju vara mitt fel... MEN vi hade
vunnit ”min” förstasträcka (skräcken var ju
att Patrik måst ta igen "min" förlorade tid..).
Patriks första ord var:
- "Vilken tur att Maria inte var med nu...". (fast i ärlighetens
namn, med facit i hand och allt slutat väl för personerna,
hade jag velat varit med, för att se hur jag hade reagerat. När
det är kris brukar jag bli kolugn, så jag hade nog bara klivit
ut, borstat av mig och sagt att.. "jasså är det så
här det går till att åka rally")
Skickade föraren för sitt nackonda till doktorn, direkt och
han fick, ironiskt nog: VOLTARÉN.. (vilken jag trodde
först när jag sett medicinasken)..
