Bonden
som inte gillade rally -
en rallyresa till Danmark |
en
berättelse av Erik Waldenström
. |
Som
vanligt så räckte inte dygnets timmar riktigt
till. På grund av att jag skulle köpa med mig
några presenter att överlämna till familjen,
där vi skulle bo under några nätter och
|
|
|
även till en kille som
har hjälpt oss att få goda kontakter i Danmark. Genom
att det tog tid att komma fram till en genuin Värmländsk
present, så gick klockan alldeles för fort. Jag skulle
träffa "Nilsby-Janne" och de andra klockan 11.30
utanför järnvägsstationen i Grums för gemensam
avfärd söderut. Så blev det alltså inte utan
jag ringde "Nilsby-Janne" och medelade att han fick åka
före, så skulle jag åka ikapp honom. Eftersom jag
åkte med personbil och han hade "servicebussen"
och släpet med tävlingsbilen så kunde jag åka
fortare och så småningom komma ikapp.
Nåväl, något försenad och med en hastighet
som långt överskred gällande svenska hastighetsbestämmelser,
kom jag så småningom ikapp ekipaget. Från att
ha lämnat ett gråmulet och grått Värmland
så mötte oss solen nere i södra Sverige, här
kunde vi också börja förnimma våren och vårgrönskan.
Efter ett "kaffestopp" i Halland kom vi så småningom
ner till Helsingborg där vi tog färjan över till
Helsingör. När vi beträdde Dansk mark kände
vi oss hungriga och frestad av det "goda" danska köket.
Vi letade upp ett mysigt litet matställe, efter tips från
flanerande Helsingörsbor som vi frågade om de kunde hjälpa
oss med tips på ett bra matställe. Det var en liten trång
och fullsatt restaurang, rökigt och intimt. Vi blev inte besvikna
över maten. Den var verkligen utsökt god och nöjda
fortsatte vi vår färd mot Sorör, där vi skulle
träffa vår värdfamilj. Vi hade lovat att vara i
Sorör ungefär klockan 21, men på grund av att ätandet
tog längre tid än vi beräknat så anlände
vi inte förrän klockan 23. Nu var det inga problem med
den sena ankomsten, vi blev varmt välkomnade och installerade.
Värdfamiljen var en familj där barnen var utflugna och
på så vis fick vi en hel övervåning för
oss själva. Vi blev även bjudna på kaffe och "smöörebröd".
Efter en natts vila var vi åter på alerten och hela
teamet samlat. Här var chauffören "Nilsby-Janne"
med kartläsaren Stefan, två servicekillar, Roger och
Putte, Carina och så jag. Putte var ett eget kapitel. Han
älskade att prata i sin mobiltelefon, "för att ha
någon att stri med" som han sade. Han kunde ju istället
ha pratat med oss, för då hade hans telefonräkning
blivit billigare. Puttes sista teleräkning var på 17000
kronor under ett kvartal. Visserligen belastade den hans taxirörelse,
men ändå är det stora pengar.
Under fredagen skulle "Nilsby-Janne" träna och på
kvällen var det anmälan och besiktning av tävlingsbilen.
Det var underbart för en gammal tävlingsåkare som
mig, att återigen få uppleva atmosfären kring en
större utländsk tävling. Jag var med ut och åkte
efter Janne när han tränade första sträckan.
Det var en härlig känsla av att "känna igen"
de smala kurviga, asfalterade byvägarna som går genom
små byar, hus och ut över öppna landskap som är
så typiska för Europa. För mig var det rena nostalgitrippen
att färdas så här och även kunna förnimma
lite tävlingshets i det hela.
Under tiden som Janne tränade resten av tävlingssträckorna
så var jag och Carina och såg på Stora Bält-bron.
Det var en mäktig skapelse som sträckte sig från
Korsör och ut över det öppna vattnet. Däremot
var det inte billigt att utnyttja bron. En enkelresa kostade 210
Danska kronor och ett månadskort 4500 kronor. I princip en
halv månadslön efter skatt. I detta landet verkar det
som att inte bron är till för invånarna, utan invånarna
är till för bron.
På kvällen gick besiktningen bra och här träffade
jag också den herre som hjälpt oss att kunna starta i
denna tävling, genom att ordna inkvarteringen och en fri träningsbil
och övrig hjälp och stöd. Det är en kille som
jag känner sedan min tävlingstid i Tyskland och som även
köpt mycket tävlingsdelar av mig. Han var på "min"
tid kartläsare åt ett danskt toppekipage som också
tävlade mycket i Holland och Tyskland.
Senare på kvällen visade det sig att killen som vi bodde
hos, varit tävlingsmekaniker åt ett danskt par som tävlade
i Tyskland under min karriär. Jag kunde inte påminna
mig killen, men han visste vem jag är. Konstigt att världen
kan vara så liten.
Lördag var det tävling. Vädret var växlande,
men det blåste rejält. Danmark å sin sida visade
ändock upp sin bästa sida med en härlig vårgrönska,
blommor, fågelkvitter och blommande körsbärsträd.
Visst är det härligt när våren kommer, man
blir så glad och god när naturen och alla glatt kvittrande
fåglar välkomnar människan till sol och värme.
Tävlingen förlöpte sig bra för vår del.
Vi bytte däck några gånger, lagade ett trasigt
avgasrör, kokade kaffe på gasolköket och hade egentligen
inga som helst problem. Bortsett från att vi glömde att
fylla bensin i våra dunkar som vi hade i servicebussen. Detta
var ju inte så bra eftersom Janne nu istället fick leta
upp en bensinstation i tävlingshetsen, för att få
mera bränsle. Det löste sig och vi i servicebussen hade
egentligen inte några andra problem att handskas med än
en ilsken bonde, som placerade sin gamla Volvo mitt i vägen
så att varken vi eller andra servicebilar och publik kunde
komma fram. Efter att ha hotat honom med Karl den tolfte så
vände vi och tog en längre alternativväg tillbaka.
Hur det gick med bonden och hans ilska över biltävlingar
vet jag inte, kanske han fortfarande blockerar vägen och väntar
på att Karl den tolfte skall anfalla honom.
När kvällen kom och Janne var i mål och alla var
samlade för prisutdelning, kände vi oss stolta när
Janne och Stefan klev upp på prispallen som tvåa i sin
klass och bästa utländska ekipage. Totalt blev han femtonde
bland cirka sjuttiofem startande.
Efter prisutdelningen och en matbit var det sedan dags för
Janne och hans "buss" att resa hem. Själv övernattade
jag hos vårt värdfolk eftersom jag skulle ta omvägen
via Malmö och träffa några vänner utanför
stan. Allt gick som planerat och jag kom hem sent på söndag
natt eller tidigt på måndagsmorgonen, beroende på
hur man ser på dygnet. |
|
