Provåkning på vinterväg

En reflextion från en vinterväg hos depå Grande

Jag har grubblat och grubblat på HUR jag ska sammanfatta och beskriva upplevelsen över att få "åka med" på en vinterväg. Men det blir bara en massa superlativ som: otroligt, makalöst, helt FANTASTISKT osv... och ni som redan håller på, vet ju ändå hur det är!

Det började med att jag var och fottade bilarna som var hos Depå Grande i Rissna den 5 december 2003. Stod där i kurvan och frös och förundrades över hur olika stilar man kunde ha genom den där första kurvan. Och tyckte att killarna dök upp alldeles för sällan, med tanke på att de ju i rimlighetens namn betalar för att testa bilarna (fast, innerst inne förstod jag ju att de skruvade och mekade mellan varven, men jag FRÖS och ville ha förbi dem liiiite oftare).

När vi stått där i nästan en och en halv timme, så gick vi ner och blev bjudna på kaffe, värmde oss vid brasan och pratade med dem som dykt upp för dagen, dvs; Tobias Gustavsson, Magnus Mellquist, Andreas Holmbom, Micke Dahl och Lasse Sällström (Grus-Ove och Peter Ågren dök upp senare, så dem missade vi tyvärr).

Sen blev jag då, mitt upp i allt, lite blyg när tanken om att förverkliga drömmen om att få åka med i en rallybil på vinterväg. Men blygheten vek snabbt undan inför chansen att få åka med, så jag stegade snabbt bort till Andreas Holmbom och talade om att det var lite slöseri att testa en rallybil och ha kartläsarstolen tom. Det kan ju bli sned viktfördelning eller nåt! Och till min obeskrivliga glädje, svarade han JAAAAAAAA!

Han skruvade klart, jag trixade in mig i bilen (med trasig rygg, som är tejpad för att jag under inga vilkor får böja den, men jag tänkte på min sjukgymnast och byggde upp försvarstalet; att där i bilen gick det då INTE att röra ryggen).

Andreas körde bort mot starten och jag intervjuade honom under tiden för att veta VEM jag nu åkte med.

Så startade han då, och det var ju inget märkvärdigt! Starten vid förra resan, med Patrik, sög ju betydligt mer där i asfalten, så jag sträckte stolt på mig och tänkte att det här med rally är ju en baggis...

... tills första kurvan kom, den jag fottade i, där trodde jag vi skulle gena i diket och när kurvan planade ut och han gasade på, sneglade jag på hastighetsmätaren och insåg att det gick långt över 120 km/h! (på ett före som jag max skulle ligga 50-60 i). "WOW"! Tänkte jag då och "häftigt" och massa andra superlativ.

Sen kom nästa tanke: "De är ju inte kloka, de här killarna!" HUR kan man överhuvudtaget hantera en bil på det här viset?!?! Tanken direkt efter var att det nog inte var jag som var klok, som frivilligt satte mig i en bil och åkte med! Fast jag var aldrig rädd (det är jag nog för dum för), utan konstaterade bara nån gång att: "Det här kan inte funka, så här KAN MAN BARA INTE ta sig igenom en kurva.. och inte i sånna här hastigheter!". Och två gånger verkligen SÖG det i magen, ena gången var när vägen gick uppför och jag insåg att här kommer det att flygas... och sen såg man inte att bakom var det en tvär vänsterkurva. Då tänkte jag lite på rygggen, spjärnade emot med fötterna och kände hur det kittlade i magen.

Jag satt där i ett tillstånd av salighet och samtidigt växte det upp en MYCKET stor respekt, för alla dessa killar som kör och kartläser. För när jag såg hur Andreas jobbade där vid ratten, insåg jag hur mycket jobbigare det är att faktiskt köra (och hur j-kligt mycket fortare det faktiskt går, när man sitter i). Och jag insåg hur viktigt samspelet faktiskt är mellan föraren och kartläsaren, att man faktiskt är två stycken där i bilen som sammarbetar och att man måste ha alla sinnen på helspänn hela tiden.

Så när jag for och fottade och samlade resultat i Offerdal, var det med en helt annan respekt jag såg bilarna passera!

HELT FANTASTISKT!
Tack Andreas Holmbom för att jag fick åka med!

(som numera inser att hon INTE
är lämpad som rallyförare)