Rallyinfo >Berättelser från er >HAMMARBACKEN DAG 2

Vi vann igår, fast idag!

(Hammarbacken Dag 2, 2004)

När jag på fredagen innan tävlingen var i Sollefteå, ringde min mobil och nån Roger Forsberg sa att han sett att jag ville åka med i Hammarbacken. Jag måste ha gett ett förvirrat intryck för jag frågade VAR han sett det och "Jasså vill jag" och svamlade på. Hade ju lovat Danne Hoff att åka med, så sen jag tjeckat med honom, fixade jag en kartis åt Roger till lördagen (Micke Bergvall) och tackade glatt ja till söndagen (lättad av att Roger inte skrämts av min totala förvirring.) Redan på lördagen, vid inskrivningen fick jag se vem den där Roger var och under lördagens backtävling tyckte jag att jag kunde platsa i hans bil, han verkade lika förvirrad som jag!

Nöjd men lomhörd Roger Forsberg

Var på plats redan vid halv 9 och gick glatt med honom och ett gäng Ö-vikare på besiktning av backen. Den här gången hann jag med, så jag kunde både gå och prata. Det lät fruktansvärt proffsigt, när de gick där och pratade vägval och växlar och planerade sin körning, (men så viskade en av dem att det mest lät bra, sen körde alla ändå på som idioter, när tävlingen väl börjat).

Vi ställde in bälten och Roger sa att vi inte behövde nån intercom, eftersom jag ju inte behövde göra nått, men när jag berättade att jag minsann hördes även utan intercom, fattade han beslutet att trots allt montera in den. (Antagligen slog tanken honom att en intercom kan man reglera ljudet på, inte på en Maria Berglind...). Vi bestämde att vårt mål var att försöka spräcka Rogers evinnerliga; 1.05. .. Under hela lördagen körde han fortare och fortare och sken som en sol efter varje åk, men tiden var hela tiden densamma?!?!

Sen berättade han att för att han skulle få till ett bra åk, måste han själv vara lite åkrädd..!?!??! Vilket fick mig att VERKLIGEN fundera på om det nu var läge att bli riktigt rädd. Starten gick och jag var i ärlighetens namn nervös (inte rädd). Jag visste att han var 28 år, frontkrockat en av balarna i Folkrace, rullat i Folkrace några gånger, skrotat sin förra bil rallybil... Men, tänkte jag, jag har ju både nackkrage, hjälm och bälten, så då kanske jag får prova på en rejäl krasch.

Vi var alltså iväg, jag sneglade lite åt caféterian, fast besluten att i första hand hålla koll på balarna, Roger rände ju in i en under lördagen. Då lät motorn lite, men jag var säker på att det där var nog bra, tills han svor till. Det som lät, var växeln som inte ville i och han muttrade hela vägen upp att NUUU förlorade vi rejält med tid. Men jag tog det med jämnmod och sa när vi passerat målgången att "När du förlorar tid är det ju ändå 1.05 som gäller..". Vilket visade sig stämma!

Lindbergs bil havererade där på startplattan så vi fick åka ner tidigare. I pausen fikade jag lite, pratade med fotograferande dotter och råkade till Siwas glädje hamna i hennes kamera.

Åk två. Och då var jag inte ett dugg nervös längre. Det visade sig att Roger faktiskt KUNDE köra bil! (Även om han var nära balarna...). Målet var nu att slå Hoffs tid från första dan, vilket Roger trodde var svårt, mest för att det var på 1.04. Vilket är UNDER hans förhatliga 1:05. Den här gången vinkade jag åt publiken igen och när vi var på rakan innan asfaltskurvan skrek han:
- "TITTA, JAG KÖR NÄRA BALEN PÅ MIN SIDA!!"
Vilket jag inte riktigt såg, och det kändes inte så nära som på min sida heller. Väl över målet var jag säker på att vi var under 1:05, vilket vi var; 1.04.15!

Så i den pausen gick jag malligt omkring och konstaterade att man INTE behövde vara 1 cm ifrån balarna på högersidan! Trots att det blev lite viktökning, så åt vi varsin burgare innan åk 3.

Och åk 3 flöt på kanon. Inga missar, en helt tyst människa i högerstolen. Balarna kändes mindre nära (eller så var jag så peppad på att vi skulle spräcka 1.04). I kurvan innan Tjärnet, "flöt" bilen ut och Roger svor till att nu tappade vi tid. Jag tyckte det kändes mycket fortare, trots sladden där. Vilket det visade sig vara. WOOOW vi fick 1.03.63!!! Det kändes också väldigt trevlig när Roger däruppe i toppstugan flera gånger sa VI. Det fick mig att bli mallig och nästan TRO att jag var delaktig. (Fast, väl nere igen, hörde jag inte ordet VI lika ofta).

Tyvärr var vi ju ensamma i klassen, så vinsten var ganska given. Nu är jag en tävlingsmänniska, så vi tävlade med tiderna igår och fick fatt i en skylt med gårdagens tider och konstaterade:
- "Vi vann igår... fast idag!!!" (för att citera Roger). Vill också även påpeka att jag VET att det inte är riktigt rättvist att räkna så. Men det skiter jag i!

När vi väntade på prisutdelningen, yrade Roger nått om att vara lomhörd på höger öra, trots intercomen på lägsta volym. Jag begrep aldrig det där...

Fick så stolt gå fram och hämta min andra segerpokal!