| Vi
vann igår, fast idag! |
(Hammarbacken
Dag 2, 2004)
|
|
När
jag på fredagen innan tävlingen var i Sollefteå,
ringde min mobil och nån Roger Forsberg sa att han sett
att jag ville åka med i Hammarbacken. Jag måste ha
gett ett förvirrat intryck för jag frågade VAR
han sett det och "Jasså vill jag" och svamlade
på. Hade ju lovat Danne Hoff att åka med, så
sen jag tjeckat med honom, fixade jag en kartis åt Roger
till lördagen (Micke Bergvall) och tackade glatt ja till
söndagen (lättad av att Roger inte skrämts av min
totala förvirring.)
Redan på lördagen, vid inskrivningen fick jag se vem
den där Roger var och under lördagens backtävling
tyckte jag att jag kunde platsa i hans bil, han verkade lika förvirrad
som jag!
|
Nöjd
men lomhörd Roger Forsberg |
Var
på plats redan vid halv 9 och gick glatt med honom och ett gäng
Ö-vikare på besiktning av backen. Den här gången
hann jag med, så jag kunde både gå och prata. Det
lät fruktansvärt proffsigt, när de gick där och
pratade vägval och växlar och planerade sin körning,
(men så viskade en av dem att det mest lät bra, sen körde
alla ändå på som idioter, när tävlingen väl
börjat).
Vi ställde in bälten och Roger sa att vi inte behövde
nån intercom, eftersom jag ju inte behövde göra nått,
men när jag berättade att jag minsann hördes även
utan intercom, fattade han beslutet att trots allt montera in den. (Antagligen
slog tanken honom att en intercom kan man reglera ljudet på, inte
på en Maria Berglind...). Vi bestämde att vårt mål
var att försöka spräcka Rogers evinnerliga; 1.05. ..
Under hela lördagen körde han fortare och fortare och sken
som en sol efter varje åk, men tiden var hela tiden densamma?!?!
Sen berättade han att för att han skulle få till ett
bra åk, måste han själv vara lite åkrädd..!?!??!
Vilket fick mig att VERKLIGEN fundera på om det nu var läge
att bli riktigt rädd. Starten gick och jag var i ärlighetens
namn nervös (inte rädd). Jag visste att han var 28 år,
frontkrockat en av balarna i Folkrace, rullat i Folkrace några
gånger, skrotat sin förra bil rallybil... Men, tänkte
jag, jag har ju både nackkrage, hjälm och bälten, så
då kanske jag får prova på en rejäl krasch.
Vi var alltså iväg, jag sneglade lite åt caféterian,
fast besluten att i första hand hålla koll på balarna,
Roger rände ju in i en under lördagen. Då lät motorn
lite, men jag var säker på att det där var nog bra,
tills han svor till. Det som lät, var växeln som inte ville
i och han muttrade hela vägen upp att NUUU förlorade vi rejält
med tid. Men jag tog det med jämnmod och sa när vi passerat
målgången att "När du förlorar tid är
det ju ändå 1.05 som gäller..". Vilket visade sig
stämma!
Lindbergs bil havererade där på startplattan så vi
fick åka ner tidigare. I pausen fikade jag lite, pratade med fotograferande
dotter och råkade till Siwas glädje hamna i hennes kamera.
Åk två. Och då var jag inte ett dugg nervös längre.
Det visade sig att Roger faktiskt KUNDE köra bil! (Även om
han var nära balarna...). Målet var nu att slå Hoffs
tid från första dan, vilket Roger trodde var svårt,
mest för att det var på 1.04. Vilket är UNDER hans förhatliga
1:05. Den här gången vinkade jag åt publiken igen och
när vi var på rakan innan asfaltskurvan skrek han:
- "TITTA, JAG KÖR NÄRA BALEN PÅ MIN SIDA!!"
Vilket jag inte riktigt såg, och det kändes inte så
nära som på min sida heller. Väl över målet
var jag säker på att vi var under 1:05, vilket vi var; 1.04.15!
Så i den pausen gick jag malligt omkring och konstaterade att
man INTE behövde vara 1 cm ifrån balarna på högersidan!
Trots att det blev lite viktökning, så åt vi varsin
burgare innan åk 3.
Och åk 3 flöt på kanon. Inga missar, en helt tyst människa
i högerstolen. Balarna kändes mindre nära (eller så
var jag så peppad på att vi skulle spräcka 1.04). I
kurvan innan Tjärnet, "flöt" bilen ut och Roger
svor till att nu tappade vi tid. Jag tyckte det kändes mycket fortare,
trots sladden där. Vilket det visade sig vara. WOOOW vi fick 1.03.63!!!
Det kändes också väldigt trevlig när Roger däruppe
i toppstugan flera gånger sa VI. Det fick mig att bli mallig och
nästan TRO att jag var delaktig. (Fast, väl nere igen, hörde
jag inte ordet VI lika ofta).
Tyvärr var vi ju ensamma i klassen, så vinsten var ganska
given. Nu är jag en tävlingsmänniska, så vi tävlade
med tiderna igår och fick fatt i en skylt med gårdagens
tider och konstaterade:
- "Vi vann igår... fast idag!!!" (för att citera
Roger). Vill också även påpeka att jag VET att det
inte är riktigt rättvist att räkna så. Men det
skiter jag i!
När vi väntade på prisutdelningen, yrade Roger nått
om att vara lomhörd på höger öra, trots intercomen
på lägsta volym. Jag begrep aldrig det där...
Fick så stolt gå fram och hämta min andra segerpokal!
|
